SarassPlace

Nu har jag tänkt till igen, och grubblat på hur mycket som förändrats över bara ett år, knappt det. Kommer ni ihåg att jag skrev om höga krav, och hur samhället uppfattar främst ungdomar och de krav vi har på oss? Jag tänkte lite mer på det och har kommit fram till att min personliga utveckling skett så fort på så kort tid efter högstadiet. Alltså under Gymnasietidens början..

Jag kommer ihåg mina lärare från grundskolan (låter som jag är gammal och ser tillbaka, haha) och hur de försökte skapa en bild för oss förväntansfulla tonåringar , hur det skulle bli, medan vi bara såg framemot en ny värld. "Det är mycket mer krav och mindre ni får serverat" sades det. Och att det skulle bli mer jobb, det var de inte sen att påpeka. Men resten då, alla nya vänner, Våra "nya" jag, kontakterna, föreningarna, utbildningarna, ja det sades det inte lika mycket om. Det har jag fått lära mig mer om nu eftersom.

Jag har insett, att efter min 10 åriga period på samma skola, med mer eller mindre samma personer kring mig har man en plats, en plats och en yta som många känner till. Man flyter antingen med strömmen, är en ledare som får med sig andra på samma sak eller en tystlåten person som knappt märks. Då kunde det vara svårt efter många år att plötsligt slå vilt och inse att såhär är jag egentligen. Många är sig själv från början men det kan hända att man tappar bort sig själv mitt i allt annat. DÅ kan det vara svårt att ändra sig, när man har upppträtt på ett speciellt sätt och umgåtts med vissa personer hur länge som helst. Förstår ni hur jag menar?

Min plats har jag inte riktigt fastställt, men jag vet att när man följer samma mönster hela tiden är rutinerna och det vanliga svårt att förändra. Jag säger inte att jag ångrar något, men jag vet att det är svårt att ta sig ur ifall man vill.

Inför gymnasiet, ny klass och nya kamratater, hade jag ett val. Antingen att följa med strömmen, bli en ledare eller helt enkelt bara vara jag. Nu tänker jag inte oftast på vad jag säger eller gör och jag behöver inte vara rädd för att säga eller göra något som inte stämmer in på mig eller hur jag är, utan de flesta vet vem jag är och accepterar den personen. Jag är en oftast glad, trevlig och skämtsam tjej som inte är rädd att höras, men min blyga sida är inte gömd föralltid. Men jag vet vem jag är och vem jag vill vara, och det kommer inte förändras i första taget!

Men jag kom på en sak, hur ska man kunna hitta sig själv då? Har du kompisar du inte mår bra av, som du inte vågar säga vad du vill till eller som inte tänker på dig utan mer på sig själva..lämna dem! Känner du att du skulle vilja vara den där duktiga tjejen/killen med kunskaper om allt och inget och är rädd för andras åsikter- leta reda på någon som känner likadant. Och våga! Våga räcka upp handen på lektionerna (vågade inte alltid jag förut-var rädd) om du kan svara, eller våga säg ifrån när någon klankar ner på dig!

Men det som många har svårt för, att hitta nya kompisar..hur gör man det? Ingen vill bli vän med den där tysta, arga tjejen eller killen som knappt märks eller syns. Alla är i behov av lite uppmärksamhet så för att ändra sig, ta reda på vad du är bra på, och träna. Är du bäst på att pyssla eller hitta bra filmer? Bjud in några i klassen till en myskväll med mat och hobbies! Ta intiativ och visa dig glad och rolig. Som man brukar säga: LE, det smittar!! :)

Visa dig självständig och gör inte som alla, visa hur speciell du är och vad just DU kan erbjuda! Du kanske är omtänksam, pålitlig eller uppfinningsrik? Låt andra få veta det då! Som många säger, ta reda på dina bra sidor och lyft fram de!

Nu blev det långt här, hoppas ni orkat läsa, och hittat en poäng i texten. Eller iallafall nåt tips!

Och hörrni, stå på er tjejer och killar, Vet ni vem ni är och vad ni vill - visa det! Stå inte gömd, rädd för andras åsikter och tankar. Livet är för kort för att ångra sig på. Ta hand om er! <3

En självsäkrare och mer egen Sara! foto: Erika ♥