CELLPROV, CELLFÖRÄNDRINGAR OCH ORO
Cellförändringar. Kan finnas hos väldigt många men det är inte alltid av allvarlig sort. Dock viktigt att undersöka såklart och de omtalade cellproven är väl ingen dum nog att strunta i? Men nu är det dags för mig att göra något åt mina, ja cellförändringar alltså. Jag måste erkänna att jag inte tycker det känns superkul. Jag är ganska avslappnad vad gäller att kolla upp sånt här för jag vill hellre ha kontroll än att inte veta, men jag blev väldigt stressad, lite panikslagen när jag fick hem brevet från sjukhuset om hur detta går till. Ja, min operation alltså. Jag måste gå igenom det för att få bort de cellförändringar som tydligen funnits där sedan 2015. Kanske dags? skiten ska bort, men att jag ska ta förebyggande smärtstillande i form av minst 4 tabletter, att jag kan känna av detta i en månad fram och att jag inte får göra en massa saker som jag kanske vill känns helt ärligt jobbigt. Jag tycker att det psykiskt är jobbigt efter att kommit ur en cancerdiagnos men att varje dag vara rädd att hamna där igen. Jag är friskförklarad men har kämpat med följder nu i över 8 år. Och jag tar numera medicin hemma varje månad för att hjälpa min livskvalité på kraven. För vem vill inte att ens liv ska vara bra? Jag gör vad jag kan, och håller humöret uppe, och många dagar är det väldigt bra men just nu är jag nervös och tycker det känns jobbigt med den operation jag ska göra snart, när cellförändringarna ska brännas bort. Bara det låter hemskt.
Idag fick jag dessutom en fråga på jobbet då det råkade komma på tal, och jag trodde att alla visste redan: "har du haft cancer??!!!". Och ja, det syns inte utanpå längre (förutom mina små ärr på olika ställen) men som tidigare patient med denna hemska sjukdom blir man aldrig fri. Minnena och rädslan finns kvar. Jag har inga problem att prata om detta, jag vill faktiskt gärna göra det om någon undrar, eftersom det gör att fler får veta hur det var för mig. Men jag vet att många blir obekväma vid ämnet, och någon kanske går igenom sjukdomen just precis nu. Det finns dock en väldigt fin sak kvar, det är tacksamheten att jag får leva mitt liv på bästa sätt, men med vissa detaljer som aldrig kommer tillåta mig att glömma.
Var rädd om er.
Sara