2021
Vilket galet år. Mitt 2020 började hemma hos mamma och pappa, vi var några dagar in i sjukhusbesök och hade börjat utreda varför jag mådde som ja mådde. Jag hade feber och mådde inte super direkt men kände att skit samma, jag är med familjen och så tar vi resten sen. Hela januari blev sedan ett stort blurr. Helt ärligt minns jag väldigt lite av den perioden men jag väntade mest på ett svar. Vad är fel på mig?
I slutet på januari fick jag beskedet på telefon. "Cancern är tillbaka. Du ska till Umeå om någon dag. De kommer ringa dig därifrån". Jag hade precis innan pratat med en av mina bästa vänner. Jag ringde därefter upp henne igen och berättade. Hon fick veta först och det var först då jag reagerade.
Sen började allt igen. Mardrömmen. En härva av undersökningar, operationer, röntgen, prover och oklara besked. En av mina värsta stunder hos läkaren också, när jag och Erik fick se mina röntgenbilder. Helt ärligt folket, så var de något av de värsta jag sett. Helt surrealistiskt att se sin kropp sjuk på det sättet. Det hoppas jag ni alla slipper. Flera har sagt till mig och Erik att "jag vet att allt kommer gå bra osv osv osv" men alltså vilken respekt jag alltid har för denna sjukdom. Hade ni som sagt detta sett mina bilder så hade ni hållt tyst, det lovar jag. Det är ingen barnlek att gå igenom och att man är "stark", ja det finns inget alternativ än att bara kämpa. Göra som doktorn säger liksom. Men fy fan. Om folk bara visste hur det kan vara, och hur lite man delar med sig. Egentligen.
Och vilka människor jag mött på vägen. Flera livshistorier. Många kämpar. Vissa träffar jag varje vecka nu. Och det ger en så mycket perspektiv att det är galet. Vissa människor kommer jag aldrig glömma.
Det har varit tuffare än jag trodde denna gång. Det har ni nog fattat. Psykiskt och fysiskt. Återhämtningen har tagit längre tid efter varje sak. Och jag har haft en tuffare behandling. Och strålning. Och ni vet i maj när jag var helt själv en månad. Helt nollställd. Det var ensamt och kanske tuffaste delen detta år?
Ni vet nog att allt inte är klart eller så. Men jag mår ju mycket bättre nu iallafall. Orken är mycket bättre. Jag har fått tillbaka min rastlöshet och glimt i ögat till stor del. Men positiv har jag svårt att vara nu, för psyket är skadat. Jag saknar så många släktingar och vänner som vi inte kunnat träffa på över ett år. Vi har varit otroligt restriktiva att halva julen ställdes in också. Men de är för allas bästa. Och för mig som fortfarande har biverkningar och ett skadat immunförsvar, lever mm finns inget alternativ.
Men vilket år. Corona också. Behöver inte ens nämna det. Annat än att de såklart förstört mycket för oss förutom det vi redan visste innan. Det mentala stöd jag blivit lovad i början av året blev ju ändrat, jag har fått göra väldigt mycket själv. Men som tur är har Erik kunnat följa med på de viktigaste mentala bitarna.
Men för att sammanfatta detta år har det för mig och oss varit tufft, men det jobbigaste är absolut att inte kunna hämta energi hos nära som jag hoppats på. Ni finns där, men det sociala är så viktigt. Nu hoppas jag att vi alla får ett betydligt bättre 2021. Jag hoppas vi tillsammans kan få bort detta virus, och att min kropp kan få vara frisk. Hitiils är jag verkligen tacksam att mycket är bakom oss, och att vi får blicka framåt. Ta hand om er, gott nytt år!!
