ATT NÄMNA CANCER ELLER INTE?

Vardag / Permalink / 0
Idag kom det upp som samtalsämne igen, och varje gång går tankarna hos mig om det är något man "bör" berätta eller hur mycket jag ska säga. Men för att kunna säga en sak måste jag ofta förklara hela historien, men utan att få något slags melidande eller få andra att se mig som svag. För svag är jag inte, och det kan man inte var i en sådan situation som jag har befunnit mig i. Idag förklarade jag för fler på mitt nya arbete om min tid när jag var 18, som egentligen är så länge sedan nu, men som fortfarande sätter spår och påverkar min livskvalitet & vardag. Trots att jag är frisk.
 
Tyvärr kommer jag än idag på ett eller annat sätt att kopplas eller känna igen mig i ordet cancer. För det var förut min vardag. Idag har jag fortfarande problem att orka, mitt immunförsvar vet ni redan, att det är uselt, och numera tar jag sprutor för att få bättre motstånd mot sjukdomar. I helgen ska jag ta min första dos helt själv, hemma. Dock tycker jag fortfarande att det är overkligt och konstigt, och jag kunde aldrig i världen tro att jag skulle behöva ta sprutor varje dag hemma för att få livskvaliteten som många andra har naturligt. Förhoppningsvis funkar det också, men det vet jag inte heller än så länge.. 
 
Idag kände jag att jag var tvungen att nämna det, att jag varit sjuk. Jag skulle berätta om galan som vi hade i östersund, som hette Östersund mot Cancer. Då jag blev tillfrågad att prata inför alla människor där, och berätta min historia. Jag har fått så mycket positiva reaktioner av folk efter det, om att det var bra att höra någon som varit drabbad själv, och få höra hur det var. Inte bara hur alla nära anhöriga till en drabbad har det. Det kändes också så viktigt för mig just därför, och kul att få berätta en hel historia annat än: japp, jag hade cancer, och nej, jag är "frisk nu"..
 
Jag är stolt över min medverkan, och att jag fick öppna mig i ett reportage i tidningen, för att kunna säga att fasen: jag klarade det, och in historia är också viktig. Jag blev sjuk under en av mitt livs viktigaste perioder, inför student och när jag fortfarande gick i skolan, och fick tacklas med så mycket mer runtom än bara sjukdomen..
 
Men jag återkommer till frågan: ska jag berätta, vill man veta? kommer andra att se mig som svag då? eller se mig annorlunda? jag är en aktiv person som vill vara med på saker, men ibland måste jag säga ifrån och lyssna på min kropp mer än vad mitt huvud egentligen vill.. Utanpå ser jag ut som vem som helst, men mina tankar och minnen säger något annat.
 
Bilden har inget med inlägget att göra, bara härlig <3

Liknande inlägg

Till top